E N B L Å P E U G E O T

_Av något äldre modell. Ett råmanus / en roman / en hjärtesorg / ett kärleksbarn / ett sidoprojekt Efter att ha blivit lagda under en förbannelse av sin gamla kurator finner sig sex individer, Beatrice, Ken, Oden, Trevor, Polly och Edit, tvungna att hantera sina innersta problem då de nu har tagit en fysisk form.  Beatrice vaknar upp dagen efter återföreningen utan tår på vänster fot, en åkomma som sakta men säkert jobbar sig uppför hela hennes vänstra sida, Ken kan inte förmå sig själv att sluta tävla i allt, Oden befinner sig plötsligt i sitt 8-bits datorspel, Trevor är mitt uppe i ett bankrån han inte har något minne av att ha planerat, Polly hittar inte sig själv någonstans och Edit byter kropp med sin tvillingsyster Nikolina.  Med visst stöd från kuratorn, telefonsamtal, besök på vårdcentraler och caféer, behöver nu alla lösa sina respektive problem innan lördag. Dagen då problemen blir permanenta. Visst räcker väl sju dagar till att lösa sina innersta och djupaste personliga problem? U T D R A G ”Är jag rädd?” Beatrice tittade sig omkring efter någon som kunde svara henne tills hon kom på ”Jag borde nog svara på det där själv” ”Varför gör du inte det då?” Rösten var liten, svag, men bekant. Som om den följt henne sedan barndomen, genom tonåren och in i vuxenlivet. Som om den varit en del av hennes inredning, hennes inre, hennes inuti. Beatrice hade svårt att lokalisera den. ”Hallå…?” ”Här nere” Beatrice böjde sig ner med handen i tomrummet för stöttning och tittade in under sängen. Lite till höger om ett godispapper hon lämnat kvar från när hon läst, intryckt under ribborna på sängens undersida, fann hon sig själv. Eller en del av sig själv var det väl snarare. Den lilla-Beatrice som satt i skräddarställning under sängen kunde inte vara mer än tretton år gammal och max femton centimeter hög. Hon hade sitt ljusa hår uppsatt i en tofs mitt på huvudet och en rad plastarmband i olika färger som slog mot varandra när hon viftade med händerna. Något hon faktiskt gjorde en hel del medan hon pratade. ”Äntligen är du här” lilla-Beatrice log stort mot henne. ”Jag har väl varit här hela tiden?” ”Åh gud nej, det har du verkligen inte” lilla-Beatrice skakade på huvudet med sånt eftertryck att den ljusa tofsen hoppade ”Jag har nog inte sett dig på flera år faktiskt” lilla-Beatrice snyftade till. Känsloyttringarna verkade snabbt byta med varandra. ”Nej jag har väl glömt av det” Beatrice sträckte fram pekfingret mot lilla-Beatrice som la sin handflata mot den ”Förlåt mig” ”Det är okej” lilla-Beatrice drog handen under näsan och snörvlade till ”Huvudsaken är att du är här nu” hon kröp ut från under sängen och sträckte på sig ”För då kan vi äntligen börja” ”Börja med vad?” Beatrice hjälpte den lite mindre, men däremot hela, versionen av sig själv upp på överkastet. ”Att lära känna varandra såklart” lilla-Beatrice klappade på det grönblommiga överkastet och log mot henne. --- Lilla-Beatrice hade otroligt mycket att berätta, så till den ringa grad att hennes mun i princip blev ett litet, suddigt streck över ansiktet. Den vanliga Beatrice, eller kanske snarare den halva-Beatrice, hade svårt att hänga med. ”…och det var det allra roligaste” lilla-Beatrice skrattade. Den halva-Beatrice försökte också sig på ett skratt men hade inte riktigt följt med i vad det var som var ”det allra roligaste”. Lilla-Beatrice hade klämt in så mycket ord under så kort tid att de började lägga sig på hög på sovrumsgolvet. Överallt låg det ord, halva, sammansatta och tillfälliga. Den halva-Beatrice började sortera dem i storlek, ljud och färg. Hennes favoriter var de himmelsblåa och solgula orden. ”Hörde du vad jag sa?” ”Nej… förlåt” halva-Beatrice la det solgula ordet vänskap i högen med de andra. ”Jag sa att det är mina favoriter också” lilla-Beatrice pekade på högen med ord ”Speciellt de himmelsblåa… de är finast” Halva-Beatrice nickade instämmande. ”Jag tycker om att hänga med dig” lilla-Beatrice log mot henne och plastarmbanden slog mot varandra när hon klättrade ner från sängen och tog sig bort till högen med gråa bokstäver. ”Dem här tycker jag inte om” lilla-Beatrice sparkade till ett av de gråa orden med en liten strumpbeklädd fot ”De gör mig ledsen” ordet sorg la sig i högen med de andra gråa orden. ”Ja jag gillar dem inte heller” halva-Beatrice skakade på huvudet. ”Varför har du inte hört av dig?” lilla-Beatrice satte sig i högen med ljusrosa ord och tittade på henne ”Varje dag har vi undrat varför du inte velat vara med oss” ”Vi?” ”Ja, jag, den andra jag och den tredje jag” lilla-Beatrice stannade upp ”Eller kanske det snarare är du, den andra du och den tredje du… vad vet jag” lilla-Beatrice suckade ”Den andra du är mycket bättre på sånt här… men vi kom överens om att jag fick börja!” ordet stolthet uppenbarade sig mellan dem och halva-Beatrice la det försiktigt i högen med himmelsblå ord. ”Kommer de andra också att hälsa på?” ”Ja såklart, men först när vi är klara med att lära känna varandra” ”Självklart” halva-Beatrice plockade undan det solgula ordet förståelse och nickade mot lilla-Beatrice.